.

Jag kan ju aldrig sova, därav den ständiga fördöjningen på det jag skriver. Att det alltid blir gårdagen jag berättar om eftersom jag sitter på helspänn och fördriver de första natt-timmarna av den nya dagen. Eller kan sova kan jag ju, men jag vågar inte. Allt på grund av det det som troligtvis är den enda och största orsaken till att jag inte är lika smal som jag en gång var och vill vara. Att jag vaknar och i någon form av skamlös sömnkoma går upp - OCH ÄTER. Så fruktansvärt pinsamt att ens skriva här, ännu värre om någon nära mig visste. Sedan kvicknar jag till där vid bordet men då är redan skadan skedd. När jag har sökt på "nattätning" har jag sett att det faktiskt är ett verkligt fenomen, men då oftast hos människor som Är Överviktiga.

Varje dag lovar jag mig själv att inatt var sista gången, varje dag i 3 år. Därför sover jag sällan hemma - hos andra är detta inprogramerade psykiska tvång helt försvunnet (tack Gud för det). Inatt är jag tvungen att ta fighten här hemma. Efter katastrofnätter kan jag ju inte äta dagen efter, inte heller kan jag ju hålla mig till fasta och att "svälta sig" i ordets rätta bemärkelse är ju ett skämt i sammanhanget. Jag drömmer om den dag då jag faktiskt lyckats vända dethär och kan gå minus för att jag inte ätit och tränat, och inte för att jag tränat som ett djur för att kompensera för något min kropp och hjärna gör utan mitt Jag närvarande.