.

Är sjukt stolt över hur bra löpningen gick igår. Eller ja, att jag lyckades prestera så mycket motionsträning på en enda dag kändes ju fantastiskt det med. Med tanke på att jag aldrig mätt hur långt jag sprungit när jag väl gjort det (utom på gymmet, men Hatar att springa inomhus) visste jag inte ens om över 4 kilometer i bra fart ens var rimligt efter förkylningen förra veckan och brist på pulshöjarträning rent allmänt senaste månaden. Men det blev EN MIL, om än i en fart som kanske inte var lika hög som jag önskat kanske, på under timmen. Härligast av  allt var att jag inte ens var trött efter, tomatansikte - ja, men i den takten hade jag kunnat springa åtmistone 5 km till.

Efter det tog jag mig till pojkvännen för ännu en safe-natt. Men såklart hade han gjort sig till och köpt hem snacks och jag fick verkligen hindra mig själv från att skälla ut honom efter noter för att han inte stöttar mina försök att bli smalare för fem öre. Dock var ju tanken god så det var tur att jag inte följde min impuls kanske. Säkert en näve cheez cruncherz (det går ju inte att bara ta en när man börjat..) och chokladen på 4-5 naturgodisar lyckades lura sig ner i min mage. SÅ onödigt, men troligtvis var det väl ändå en bättre dag för detta än andra dagar med mes-motion.

Idag nöjer jag med rask promenad tror jag, då både vader och knän ömmar. Ikväll ska jag och några kompisar ha "myskväll" vilket innebär tonvis med frestelser varje gång. Ska svepa en nytto-smoothie innan för att känna mig mer som en misslyckad människa om jag ger efter. Vi säger så.

När jag väl somnade natten till igår gick det halvdant. Vaknade vid 5 (satt uppe och bävade för sömn till 03..) och åt lite pasta, hårdbröd och smör. Det var lite men ångesten tog över och snart var allt i toaletten. Jag vill Verligen inte spy, fram tills förkylningen jag hade nyligen som medförde 0% träning och oändligt kolhydratsug var det månader sedan jag gjorde det såhär regelbundet.

Men detta tillät iallafall att jag kunde äta "nyttiga" saker det lilla jag åt under min medvetna vakenhet utan att redan veta att kalorigränsen var långt överskriden. Jag har kommit in i någon fas där jag på allvar får dödsångest (både tjockångest och ångest över att jag faktiskt gräver min egen grav) om jag inte får i mig något vitaminrikt och istället äter senaste årens kost bestående av begränsade mängder choklad/bröd/kakor/flingor. Förr eller senare skär ju kroppen ihop om de 500 kcal min sabbade ämnesomsättning pallar med, enbart är socker och mjöl. Smoothie med grönt te, is, blåbär och hallon + mina älskade gojibär intogs efter jobb och 1h och 20  minuters powerwalk. 

Även idag har det gått bra. Sov hos pojkvännen vilket undanröjde natten, sprang/powerwalkade om vartannat efter endast en stor svart kaffe klockan 10 imorse, åkte hem och gjorde en smoothie med grönt te, blåbär, hallon, kanel och gurkmeja (så himla äckligt) som enbart var ur nyttosyfte. Till det lite lite jodnötssmör för att döda grukmeja-smaken. Strax ska jag möta en kompis för ytterligare en timmes löpning. Håll tummarna för att kvällen blir matsugsfri.

Jag kan ju aldrig sova, därav den ständiga fördöjningen på det jag skriver. Att det alltid blir gårdagen jag berättar om eftersom jag sitter på helspänn och fördriver de första natt-timmarna av den nya dagen. Eller kan sova kan jag ju, men jag vågar inte. Allt på grund av det det som troligtvis är den enda och största orsaken till att jag inte är lika smal som jag en gång var och vill vara. Att jag vaknar och i någon form av skamlös sömnkoma går upp - OCH ÄTER. Så fruktansvärt pinsamt att ens skriva här, ännu värre om någon nära mig visste. Sedan kvicknar jag till där vid bordet men då är redan skadan skedd. När jag har sökt på "nattätning" har jag sett att det faktiskt är ett verkligt fenomen, men då oftast hos människor som Är Överviktiga.

Varje dag lovar jag mig själv att inatt var sista gången, varje dag i 3 år. Därför sover jag sällan hemma - hos andra är detta inprogramerade psykiska tvång helt försvunnet (tack Gud för det). Inatt är jag tvungen att ta fighten här hemma. Efter katastrofnätter kan jag ju inte äta dagen efter, inte heller kan jag ju hålla mig till fasta och att "svälta sig" i ordets rätta bemärkelse är ju ett skämt i sammanhanget. Jag drömmer om den dag då jag faktiskt lyckats vända dethär och kan gå minus för att jag inte ätit och tränat, och inte för att jag tränat som ett djur för att kompensera för något min kropp och hjärna gör utan mitt Jag närvarande.

Jag behöver utrymme att skriva. Ändå gör jag det inte, för att jag tycker mer illa om mig själv för varje gång jag går in här. I ett infall tog jag bort alla tidigare inlägg, de från förra året då jag var spritfet, deprimerad, slampig och förvirrad. Samtidigt som jag ville inbilla mig att "jag försökte bli smal". Nu kanske denhär bloggen gör mig mindre illamående, när jag slipper påminnas om den extremt lågfrekventa uppdateringen, den extremt frånvarande viktminskningen och det extremt genommisslyckade jag:et från 2013. Kanske ångrar jag mig men troligtvis inte. Det fina från året är det jag vill minnas, men det andra kommer jag för evigt minnas bättre ändå.

Nu ska något smalare person (nej, sen januari har det stått mer eller mindre still så inga mirakulösa förvandlingar här tyvärr) än då försöka uppdatera här lite duktigare. I rent terapeutiskt syfte mest.

Och nu när sammanfattningen av min fabulösa, 10 år långa ätstörningsresa är long gone får den som undrar något helt enkelt fråga.

Oavsett virrvarret i mitt huvud känner jag att jag äntligen tappar vikt för varje dag som går, och nu mer än någonsin ser jag alla fel jag gjort senaste året för att snarare förhindra det än att påskynda. Jag har uteslutit socker nästan helt sen nyår, innan dess och åratal tillbaks (ja sen misslyckandet efter min senaste lägstavikt våren-12 då) gjorde jag precis tvärt om och åt alla (om än få) kalorier i godis- eller annan sockerform. Nu är brödet det sista som ska ut ur mitt liv, hur svårt det än är. Te, kaffe, keso, kvarg och lite jordnötssmör har intagits idag. Imorgon ska bli samma om än i ännu mindre mängd.